Den vackraste stunden i livet var den när du kom
2007. Det var året allt hände. Det var året våra blickar för första gången möttes. Och det var året vi tog farväl av varann. Det var året när allt kretsade kring dig, när du ständigt fanns i mina tankar. Det var året som bestod av saknad, glädje och tårar. Allt på samma gång. Du var den största glädjen i mitt liv, men samtidigt min största sorg.
Det vackraste stunden i livet var den när du kom,
och allt var förbjudet.
Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om,
för det ekar i huvudet.
Jag saknar dig. Jag vill göra om allt vi nånsin gjorde tillsammans. När jag inte kan sova, vill jag bara slå ditt nummer i hopp om att du ska svara. I hopp om att jag ska få höra din röst igen. Din röst som fick mig att känna mig lugn, att jag var den enda för dig.
Den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat.
925 km ,11 timmar och 30 min. Det är långt. Lika långt som mellan dig och mig.
Vi träffades, vi var lyckliga, sen kom saknaden. Avståndet mellan oss var för långt. För långt för att kunna bygga upp något som skulle hålla. Med två brustna hjärtan, som engång varit ett sa vi farväl.
I tron på att ödet skulle föra oss samman nångång i framtiden.
och det hjärta, som skulle bli ditt på nåt vis,
fryser nu sakta till is.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom.
